Det finns inte mycket som har samma effekt som ett album som med sitt öppningsspår avväpnar en totalt, öppnar dörren till ens sinne på vidgavel och bara av farten låter resten av albumet glida in i systemet. Just det hände mig då jag lyssnade på Åbo/Monäsbandet Burning Hearts album ”Extinctions”.

The last day of the decade inleds med fyrverkerier, jag avvaktar och Jessika Rapo börjar sjunga om mannen som på årets sista dag plockar upp sitt vapen… Låten handlar om dödsskjutningarna i köpcentret Sello, bland annat ges en mental bild av den mördade kvinnan som gömmer sig för sitt liv medan nyårsförberedelserna är i full gång runtomkring. Musiken uttrycker varm medkänsla medan texten går rakt på sak – beskriver verkligheten. Upplevelsen är omskakande. Dialektiken fungerar utmärkt. Det här är en av de bästa låtarna jag hört på väldigt länge. Så fortsätter albumet med fina Into the wilderness, från Ep:n med samma namn utgiven i fjol.

Burning Hearts är ett band som ofta målar upp mentala landskap, melankolin och skönheten är som en wittgensteinsk ankhare – beroende på från vilket håll man betraktar den så ser man en aspekt av föremålet. Jag hör kärlek till naturen; en befriande ensamhet som medicin mot den sociala ensamheten men också beskrivningar av mänskliga sammanhang, om våra moderna villkor, om sorgen över att något inte längre finns till.

Burning Hearts lyckas med att formulera ett personligt uttryck där man arbetar med en dialektik som konkret innebär till exempel att Rapos röst används för att skapa olika, dubbla stämningar. Burning Hearts kan låta som en solstråle känns mot huden någon ljummen morgon och de kan låta som att smyga sig mot ett mörker, att röra sig djupare in i skogen mot platsen där skuggorna är långa.
I musiken hör man elektronisk pop som den i sina finare former har låtit under 2000 talet, folkmusik och också 60 talet finns närvarande.

”Extinctions” klingar alldeles förtrollande. Henry Ojala och Rapo låter maskiner, melodier, ljud, röster och instrument fläta in sig i varandra och jag har nog inte gillat ett album såhär mycket på länge. Skriva låtar kan Ojala och Rapo minsann. I min värld finns det inga gränser för det här.

Jag tror att det var i programmet ”På spåret” som jag blev medveten om First Aid Kit för första gången. Minns att jag tyckte att de sjöng fint och det låg också något ovanligt i deras uttryck – kanske bara i att de sjöng Tammy Wynettes ”Stand by your man”.

Jag blev medveten om bra country då genren ännu var en svordom eller ett skämt under slutet av 1990-talet. Ingen lyssnade på country. Då hade några kompisar och jag bestämt oss att på skoj göra ett countryalbum. Men jag fastnade direkt i genren, mycket tackvare en annan kompis som ledde in mig på rätt spår direkt; Hank Williams Sr, Merle Haggard…På den vägen är det. First Aid Kit berättade för mig på Flowfestivalen att deras föräldrar lyssnat mycket på country och att filmen O Brother, where are thou? öppnade deras öron för låtarna. På deras nya album ”The Lion´s Roar” klättrar de bildligt talat upp i Appalacherna, plockar upp stafettpinnen och börjar sjunga.

Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster råkar lämpa sig perfekt för amerikansk folkmusik; de klingar, de är starka och uttrycksfulla. Naturligtvis finns moderna elemant i deras ljudbild, en känsla för fina poplåtar som blandar sig med countryuttrycket – men just tack vare de gränsöverskridande elementen på plattan lyckas First Aid Kit också vidga countrybegreppet.

Texterna är rätt traditionella i sitt berättande och med det vill jag inte peka på någon fantasilöshet – tvärtom. First Aid Kit förefaller klara över countryns styrka; just berättandet av enkla historier med moralpsykologisk betydelse. Texterna beskriver bland annat olika aspekter av svårigheter som vi människor har med varandra, svårigheter i närhet, hur kärlek blir rutin men också längtan efter värme och mänsklighet. De söker, hittar, frågar.

Melankoli är en del av First Aid Kits uttryck men de öppnar också sina hjärtan och sjunger hårt och högt – som någon skrev någonstans ”med alla spjällen öppna”. Det är en befriande upplevelse. Albumet har plockat höga poäng och lyriska recensioner i Sverige. Det toppar också landets försäljningslista. I det här fallet sammanfaller kvalitet och framgång totalt. Det finns ingen motsättning mellan försäljningsframgång och estetiskt uttryck.

De mexikanska trumpeterna på avslutande ”King of the world” är dessutom lika feststämningsskapande som Kristofferssons ”The taker” eller ”Ring of fire”.

Det här är ett av årets fem bästa album. Missa inte First Aid Kit i Finland i Februari.

Slussenanalys@Lepakkomies 7.1.12

I en lite stor grå kostym står Esko Lönnberg framför en blandad publik och sluter sina ögon. Konserten är slut. Jag tänker på Roy Battys död i Blade Runner, hur han sluter ögonen efter att ha beskrivit det han, androiden, har sett; saker som många människor aldrig kunnat tänka sig. Esko Lönnberg har också sett och hört; då han bodde i Stockholm och som ung träffader landsmannen Antti som berättade om livet på Slussen. Slussensissin är en berättelse som många finländare känner till. Ett hårt liv i ett nytt land som kanske lovade en del men som bara gav en kall stad, betong som madrass. Sprit som värmelement. Anttis berättelser för nästan 30 år sedan är en viktig del av Slussenanalys texter som med social känslighet, medmänsklighet beskriver en tillvaro som bär av till Kumlafängelset, som beskriver pundarmani och stadens anonymitet. Kärlek med rekyl, mörker och plötslig glädje. Det handlar om berättelser om slussenlivet men också en tillvaro som många människor kastas ut i varje dag. Lönnberg bär en pipo som täcker hans långa vita hår och kombinerat med ett långt grått skägg så tänker jag också på honom som en asfaltens korsriddare, en konstnär med ett socialt samvete och en vilja till improvisation och kaos.

Slussenanalys kommer från Björneborg. De sjunger på svenska och musiken är en slags punk-noiserock med rötter i sjuttiotalets New York och genren no wave där konst mötte rocknroll. Gitarristen Jussi Lehtisalo spelar bas i Circle och också i Slussenanalys kan man känna igen en del suggestiva drag som bland annat är karaktäriserande för Circle. Kombinationen punk och slussenperspektiv i Finland överraskar inte bara mig. Publiken på Lepakkomies i urbana Sörnäs förefaller vara såld.

Bandet spelar ur sin debutskiva Aquila Helvetos Asfaltos. Några unga kvinnor dansar framför bandet. Det är hett, packat med folk, människor i olika åldrar. Musiken känns i magen, i benen. Det är kanske lite svårt att höra texterna, berättelserna. Allt går på svenska. Och det uppskattas. Som en parentes kan man konstatera att såhär skall språkgränser överskridas. Utan att betona, utan att göra språkpolitik – man skall bara vara, bara göra. Låtarna är medryckande och tajta och visst är Lönnberg något extra på scen. Bandets ursprungstanke var att göra musik där ljuden flödar okontrollerat. Allt det där sker i mina i och för sig skyddade öron samma natt. Rundgången lever sitt eget liv där.

Ur taket ramlar lite rappning och så skall det kanske vara då man lyssnar i en slags källare. Det här är ett projekt som kanske i framtiden kommer att röra sig mot improvisationen. Bandet betonar att det är konst de gör. Att inställningen är konstnärens. I Sverige debatteras Slussens framtid som bäst. De borde bjuda in de här Björneborgarna. Den mest svenska noiserocken kommer från Finland, konstaterar bandet. Det här är ett av de intressantaste inhemska banden just nu. Med en idé originellare än något annat.

Slussenanalys låter lite Blade Runner. Påminner om att det finns människor som behandlas som slavar. Människor som också vill och förtjänar att leva och känna – annat än ångest och kyla. Det är en rörelse som jag ofta gör och kanske läser in i konst med social känslighet, men är upplever också i musiken och berättelserna en insikt om att det där slussenlivet kunde vem som helst av oss halka in i. Det romantiseras inte men beskrivs ärligt och rent. Utan sentimentalitet eller annan barlast. Sade jag hur bra bandet spelar? Kanske inte, men lyssna och upptäck själv.

En video bandet spelat in:

En video från spelingen på Lepakkomies:

[Foto: Christa Wolf, av Katja Rehfeld, CC:by-sa]

Minnen, berättelser, återgivningar av diskussioner och upplevelser är trådar i den väv som stavas Änglarnas stad – eller the overcoat of Dr Freud. DDR finns inte längre. Christa Wolf åker till Los Angeles med ett giltigt östtyskt pass. – Är ni säker på att landet finns, frågar gränsvakten. Wolf svarar jakande. Vi älskade detta land minns Wolf sig ha tänkt i ett annat sammanhang och sätter tanken i samband med en inställning efter det att allt var över – ja oförståelsen över att någon kunde ha fällt en tår över DDR. Till Amerika åker hon som stipendiat, hon skall leta upp en människa ”L”, en vän till hennes egen vän Emma som hon stöter på i Emmas efterlämnade brev. Två kvinnors vänskap och socialistiska kamp som går genom världskrig och över världsdelar och tid. Det som händer på riktigt känns som väluttänkt fiktion. Sådan är slumpen – men boken handlar egentligen om minnet.

Upplösningen av DDR innebar bland annat att medborgarna i bondestaten fick insyn i säkerhetspolisen, Stasis, arkiv. Övervakning av medborgarna för den inre säkerheten garanterades av ett nätverk av informella informatörer, IM, som rapporterade till myndigheterna om allt från alldagligheter till brott mot den kollektiva ideologin. Christa Wolf var uppburen författare i DDR och också en stark moralisk röst i staten – en som vågade ta ställning och uttrycka sin åsikt. Wolf själv drevs av en tro på socialismen, av en vilja att förbättra den. Men då hon gick igenom Stasirapporterna om henne själv visade det sig att hon också listats som IM. ”Hur kunde jag glömma det” är den centrala frågeställningen i Änglarnas stad.

Christa Wolf rannsakar sig själv skoningslöst, hon håller på att drunkna i sin vilja att minnas, att förstå. – När var det? frågar en vän. 1959 svarar hon. – Du var en annan människa då svarar vännen. Ett annat svar är att händelsen var så alldaglig, att Wolf inte kände någon skuld och därför inte hade lagt händelsen på minnet. Men, innebörden var en annan då öst förlorade det kalla kriget. Att författaren Christa Wolf hade varit IM skapade rabalder i Tyskland.

Då jag läser Änglarnas stad slås jag av hur stark litteraturen kan vara då man kommer en ärlig skribent inpå livet. Jag får följa med hur Wolf försöker minnas, hur hon försöker förstå sitt minne, hur hon ställer frågor om vem hon var i DDR och vilket rörelseutrymme hon hade i staten. Det säger mycket om människans rörelseutrymme, och individen i ett slutet system.

Hon reflekterar kring olika varianter av mänskliga självbedrägerier och i Amerika äter hon sallader och njuter sinnligt samtidigt som hon uppmärksammar det systemets förlorare, de hemlösa, tiggarna och sätter sig själv i relation till dem också.

Hon beskriver frågan hon räds: ”what about Germany”. I Amerika får hon representera tysken, träffar barn till förintelseöverlevande och reflekterar kring konstnärer som Brecht och Mann som också flydde till Los Angeles – till ett Weimar under palmerna. Jag njuter av de teman hon plockar upp; frågor om frihet, om Tyskland, om socialism kontra kapitalism. Om hur hon inte står ut med Las Vegas. Om hur hon tänker i termer av rättvisa i olika sammanhang – och jag hinner tänka att just den slags inställning till andra människor är vad socialismen kunde ha handlat om, att vi förenklar vår förståelse för historian om vi reducerar försöket att skapa en socialt rättvis stat till bara begrepp som förtryck och korruption. Det går att göra, utan att förneka hur det var.
För Wolf blir frågan om innebörden av att vara stämplad som IM också till en fråga om det egna samvetet i förhållande till den allmänna moralen. Hennes vänner råder henne att inte bry sig, inte utsätta sig för en debatt som är så politiskt präglad. Men hennes behov av att klargöra frågan för sig själv är den viktiga och genom att göra det så påminner hon mig som läsare om hur ofta vi människor bortförklarar och nöjer oss med att vårt offentliga rykte är tillräckligt intakt. Jag förstår också att jakten på det förträngda kan vara en väldigt smärtsam historia.

Genom att utgå från sig själv lyckas Christa Wolf säga något mycket allmänt om sanning, frihet, politik men också vänskap och hur vi kan betyda för varandra. Hon visar på hur svårt det kan vara att få syn på sig själv och hur ont det kan göra – men att det är något man ibland måste göra. När det måste göras är en passning som varje läsare får besvara på eget sätt.

Det här är en underbar bok som genom erinrandet säger mycket om vårt minne – men också om stämningar och händelser kring den återförenade tyska staten. Sådant som faller bort från det kollektiva minnet. Boken blev Christa Wolfs sista. Hon avled 1.12 2011.

I den österrikiska filmen Die Fälscher – som beskriver en nazistisk falskmyntaroperation där man använde sig av judiska fångar för att förfalska sedlar som en del av krigsföringen- finns en dialog mellan två judiska lägerfångar. De här judarna behandlades förhållandevis väl, nazisterna var beroende av kapital och operation Bernhard, som den hette, hängde på en grupp judars kunskaper som kunde användas i sedelförfalskning. – Försök förstå hur han handlar, om du var i hans position, säger den ena. – Jag skulle aldrig vara i en ss-officers position säger den andra.

Igår skrev Kjell Westö en text i Hbl där han resonerade kring reaktioner på Libyens diktator Gadaffis död. Westö kände inte sig hemma i det kollektiva jublet, och säkert har det jublats på många håll. Westö känner istället rädsla inför jublet, en reaktion som jag kan känna igen hos mig själv, och så fortsätter han:

En enkel förklaring är förstås att jag inte bara identifierar mig med det förtryckta och rasande libyska folket, utan också med Gaddafi. Och det måste i så fall betyda att jag har något slags grundläggande, kanske intuitiv insikt om min egen ondska. En vanlig mänsklig mekanism är ju att vi förlägger ondskan utanför oss själva så att vi på ett entydigt och ”rent” sätt ska få heja på de goda.

Jag håller med om att vi ofta arbetar med tankekonstruktioner som förlägger ondskan utanför oss själva eller ”vårt” kollektiv. Men jag har svårare att identifiera mig med resonemanget om att identifikationen med Gadaffi skulle handla om att känna igen sin egen ondska. Det betyder förstås inte att Westö inte skulle kunna göra det. Min egen enkla förklaring skulle vara att man känner igen människan i honom, att också den starke diktatorn ser ut som vem som helst där han ligger dödad i köpcentret. Eller att också han, liksom Saddam, i nederlagets stund tappat den pondus och styrka som maktkulisserna hållit uppe. Eller att man känner igen en vilja till liv i tecken på förhandlingsvilja hos de dödsdömda. En vilja till liv, en kanske blind sådan dessutom som Schopenhauer talar om. Där just blindheten är förbunden med ondska. Men jag tror ändå att det blir problematiskt att försöka reducera ner det ”mänskliga” till en allmän formel om hurudana vi är.

Citatet ur filmen som jag angav säger mycket om den egna ondskan och andras. Det är viktigt att notera att det finns människor med en viss moralisk eller politisk karaktär som logiskt innebär att vissa handlingar inte ”kan” förknippas med henne, där det är uteslutet att tänka sig att man skulle begå vissa handlingar. Det innebär inte att de här människorna skulle vara några helgon; i Die Fälscher såg man exempel på hur solidaritet och medkänsla tog olika former, riktade sig åt olika håll beroende på hur människorna såg sig själva. Samtidigt som det säkert ligger mycket i formuleringar som att vissa tillstånd av krig, förstörelse visar hur kapabel till ondska människan är. Hur snabbt vägen ut ur civilisationen röjs. Men samtidigt – alla dystopier visar också på moralisk resning, på att det alltid finns de personer som trotsar omständigheterna – eller egentligen, är färdiga att sätta sig själv på spel istället för att överleva men dö moraliskt.

Ligger ondskan då i de otaliga varianter där man sätter sig själv framom andra? Då man gör det som är ”rimligt att förvänta sig av en, allt enligt den kollektiva moralen. Man gör det som ”man” förväntas göra för att tala i Heideggerska termer. Om så, så är vi sällan oss själva – och kanske är det det som Westö såg i Gadaffis död; människan som levt ett oegentligt liv och att glädjen i de ansikten som jublar över frihet snabbt transformeras i hånskratt, hämndbegär och annat som är del av den spiral som bara för en neråt, mot den egna undergången?

Hursomhelst – våra moraliska karaktärer prövas och visar sig, formuleras i de situationer som är förhanden, som vi hamnar in i. Det absolut onda och goda gör vi rätt lite med som begrepp. Därför är man i konstvärlden ute i helt riktiga ärenden då man försöker förstå människan bakom terrorister, bakom nazister och kommunister. Vad driver oss? Oss säger jag utan att vilja göra just den rörelsen och samtidigt försöka få syn på frestelser och tankar om mål som helgar medlen, om principer som bör följas, om stora berättelser som vi känner oss bundna av och hur svårt det är att handla på ett sätt där man inte är klar över sina egna motiv. Böcker, pjäser, filmer kan ändå bara beskriva fallgropar, frestelser, renhet etc. Och att våra val sällan handlar om bara oss själva, att det vi väljer oftast får innebörd också för andra människor, familj, vänner… Men också att inget val är gjort på förhand.

I ett Kulturtimmen Gästabud sade Hannes Nykänen att det inte finns någras lösa puckar vad gäller makt, och om jag minns rätt att makt alltid är korruption. (Han må ursäkta om mitt minne sviker mig) Då en Gadaffi faller så handlar en del av glädjen säkert också om den makt som ligger framför en – och medan en del av människorna gläds över friheten, så arbetar andra för att få så mycket makt som möjligt. Det här är en allmän formulering som jag tror att är viktig; frestelsen till makt finns där hos individer och kollektiv samtidigt som glädjen över att tillhöra något. Om man vet att makt korrumperar kan man kanske vara på sin vakt. Trots moraliska hjältar och det underbara att höra om människor som trotsar omständigheterna så är det ändå tillsammans som vi måste lösa vår tids stora problem. Men också i kollektivet finns det plats för att vara sig själv, att inte bolla över frågor om ansvar på alla andra – alltså på ingen alls egentligen. Om man förstår ondska som övergrepp, är det inte då (accepterad) ondska att se hur vissa människor faller av det kollektiva tåget utan att höja sin röst? Är det inte ondska att gå med en värld som inte har social rättvisa som en kardinalprincip? Men de där sakerna hänger ju inte på mig vill man kanske protestera. ”Vi lydde bara order”, ”vi är inte emot utlänningar, bara kulturell invandring – vi vill ju ”bara” skydda vår kultur”, ”de arbetslösa har sig själva att skylla- vi skall inte behöva betala för dem”, ”tiggeri är inte del av vår kultur, vi skall inte ge dem några pengar”, ”kvinnor är biologiskt bättre med barn och då är det ju rimligt att vi män tar en annan roll ”. Förtrycket har många ansikten. Ett ”vi” har det gemensamt.

[Bild: Heli Sorjonen/YLE]

Det pågår en filmfestival i Turin i Italien. Under öppningsceremonin för några dagar sedan var det tänkt att Aki Kaurismäki skulle belönas med ett pris, Gran Torino hette det. Penelope Cruz fick hitta sig själv på scenen i en underlig situation då Kaurismäki lät bli att traska upp på scenen och ta emot priset. Nästa dag höll han presskonferens där han med en öl i handen jämförde Cruz med en mannekäng som håller priset. Allt det där läser jag här.

Då jag såg filmen Le Havre slogs jag av Kaurismäkis humanism. Han behandlar bland annat temat flyktingskap där en skoputsare hjälper en illegal flyktingpojke som försöker ta sig till London och hamnar i den franska hamnstaden. Filmen bjuder på många beskrivningar av människor som hjälper varandra, som ställer upp för varandra, okalkylerande godhet med andra ord – och i en stark scen där man ordnat med flyktingpojkens flykt från Frankrike mot England uppstår en situation där en fransk polis dyker upp, granskar flyktfartyget och upptäcker pojken. Han har möjligheten att haffa pojken och inte låta honom löpa – att vara tjänstemannen som ser till att lagen följs. Kameran filmar pojkens ansikte. Polisen låter honom fly. Det fick mig att tänka på filosofen Emmanuel Levinas som söker etikens grund i mötet med den andre- då ett ansikte möter ett annat. Jag har alltid haft svårt i läsningen av Levinas men har förstått att han tänker sig ett annat ansikte som något som utmanar en själv – ett ansikte som talar til en, som uppmanar en att inte försöka äga, sluka, döda, erövra den andre. Dvs – här beskrivs spänningen mellan människor, att vi ofta försöker erövra varandra, få makt över varandra men att den andra människans ansikte uppmanar en att respektera, uppmärksamma den människans annanhet (att den har en egen vilja, är någon annan än jag själv). Ett ansikte meddelar allt det här, om jag minns min Levinas rätt och i Le Havre funkade det just så. Polisen såg flyktingpojkens annanhet, hans mänsklighet och lät honom leva kan man kanske säga. Kaurismäki kändes som vanligt som en väldigt humanistisk regissör.

Tillbaka till Turin. Kaurismäki förnedrar Penelope Cruz genom att inte ta emot priset och nästa dag nonchalant reducera henne till en mannekäng. Också om han skulle ha rätt att hon fanns med på galan som en mannekäng – varför kan man inte respektera en mannekäng? Varför är inte mannekängen värd ett mänskligt bemötande? Jag kan bara spekulera i Kaurismäkis motiv – han kanske djupt ogillar filmvärldens glitter. Ok, så håll dig borta från Turin då. Förnedra inte en människa, gör henne inte till syndabocken.

Man kan säkert tycka väldigt olika om Penelope Cruz. Jag gillar många av hennes roller men hon har också fått vara objekt för Pedro Almodovars dyrkan. Han kan ofta inte få nog av hennes skönhet och har kanske ibland byggt upp för mycket kring henne, lyft upp henne på ett sätt som en Kaurismäki knappast skulle göra. Frågan om Cruz är en bra, dålig eller någon annanslags skådis kommer ändå inte in här. En förnedring är en förnedring, hur vackra filmer om de förtrampade Kaurismäki än må göra. Och hur mycket han än hatar (spekulerar jag) vissa aspekter av filmvärlden så ser jag inte Penelope Cruz som ett rimligt objekt för hans missnöje. Att förnedra någon är inte rätt sätt att göra poänger, och Penelope Cruz i synnerhet representerar hursomhelst inte det ”onda” som Kaurismäki kan tänkas vilja komma åt. Så – är det hennes skönhet han inte klarar av? Eller, folks (regissörer som Allen och Almodovar m.fl.) dragning till hennes skönhet? Jag vet inte – men medmänskligheten är väldigt frånvarande i den här berättelsen.

Hur såg Penelopes ansikte ut där uppe på scenen?

Ibland får musiker och kändisar frågan ”vilken skiva skäms du för i din samling?”. Frågan hänger ihop med idén om att vissa stilar/genren hänger så tätt samman med en viss tid att den mer eller mindre automatiskt blir förlegad då tiden accelererar iväg. Ibland har det kanske gått för lite tid för att ett nytt band skall kunna plocka upp en gammal stil och ro i land med det. Att plocka upp ett 15 år gammalt oasissound idag kanske inte fungerar men 80-tals hårdrock har redan i några år varit en genre som sjunker i de bredare massorna, inte bara i dem som aldrig gav upp stilen (men som förmodligen är soundtalibaner och inte accepterar några uppstickare). Andra stilar, som punk, verkar funka oberoende av tid – som en konstant legitim musikalisk underström.

Men det var inte riktigt dit jag ämnade komma, men ville ändå skissa upp något om förhållandet mellan tid och form. Det är fullt begripligt att musiker vill överskrida rådande former, rådande sound – det är på många sätt musikens idé – men det man igen kanske är blind för är musikens betydelse om man bara kollar på ”hur det låter.”

Helt konkret minns jag mig ha läst hur någon musiker nämnde Mother love bones album Apple som ett som han skäms för att ha i sin samling. Mother love bone var föregångarna till Pearl Jam och bandet beskrivs väldigt fint i nyutkomna dokumentären PJ20. Hela grungesoundet från det tidiga 90 talet är också ett som ofta ansetts vara omkört, förlegat helt enkelt (dvs den riktningen som hade sina rötter i stadionrock, i band som the Who…inte punkspåret med Nirvana m.fl.) Soundgardens Chris Cornell var kämppis med love bones Andy Wood som dog i en överdos. Cornell skrev skivan Temple of the Dog åt Wood. I PJ20 berättar Cornelll om hur de på skivan formmässigt ville lägga in t.ex. en massa gitarrsolon (som på den tiden var väldigt ute). Men poängen med att plocka upp temple of the dog som bandet också hette är att det är ett album som också häcklats lite här och där. Vilket får mig in på rubrikspåret – form och innehåll. (Här kan man kanske ändå säga att det att någon köpte Apple är ett uttryck för hur musik görs till en trend trots att verken i sig handlar om helt andra saker. Någon som köper ett album för att det är trend skäms säkert 20 år senare då den diggar något annat sound – hela förhållningssättet här till musik är ruttet kan man kanske säga). Å andra sidan måste musik ju också få vara ”bara” underhållning. Det är teater, böcker med mera också ibland.

Frågan är ändå vilket förhållningssätt till musik som tillåts styra hur man talar om musiken. Meningen med templealbumet är kärlek, det är ett av de finaste uttrycken som jag känner till för sorgen efter en vän som dött en alltför tidig död, för saknade av en människa som inte ville annat än leva och spela rock men som inte lyckades övervinna sina problem, sitt beroende. Ser man bara till formen (hur man väljer att uttrycka sina känslor) och idag inte förmår se det här då man menar att grungen fortfarande är så ute – ja då missar man det tidslösa uttryck som Cornell formulerade för dryga 20 år sedan. Man behöver naturligtvis inte tycka om det men om man talar om de här albumen som ett man skäms över – ja har man inte då gått med på att reducera popmusiken till flyktiga, plötsliga upplevelser som man konsumerar under ett avgränsat tidsavsnitt och som förlorar sin betydelse då en ny trend, ett nytt sound äntrar scenen? Alla skivor är naturligtvis inte bra men om tidsandan också förblindar en, ja hindrar en från att se när ett album verkligen uttrycker något existentiellt, allmänmänskligt, tidslöst – ja då uppfattar man rock, pop bara som underhållning eller kitsch. Inte som konst – man missar dess innehåll, vilket det ju ofta är.

uselt ljud, men ger kanske en bild av Maus fina spelning i Åbo 14.11

För någon vecka sedan anklagade Paul Lillrank i sin kolumn i Hufvudstadsbladet occupy wallstreet rörelsen för att (löst citerat) sakna ekonomisk kunskap, för att mer eller mindre inte veta vad de håller på med. Lillranks text har gnagat i mig sedan dess. Dels för att den är ett paradexempel på maktutövning; man förlöjligar och omyndigförklarar sin motståndare och vill på samma gång lyfta fram sitt eget läger – den liberala ekonomin, dess förtjänster och nödvändighet för vårt samhälle. Dels också för att Lillrank inte verkar förstå ett skvatt av vad den här rörelsen vill och hur den, ja rör sig. Den vill inte diskutera ekonomi på Lillrank och motsvarandes villkor. Det skulle vara att gå med på marknadsekonomins etablerade sanningar om mera tillväxt, förmodligen om mindre beskattning, och andra liberalekonomiska teser. (Kanske skriver jag in lite för mycket i Lillrank men sådär brukar det låta. )Att diskutera på det sättet är ingen jämbörig diskussion. Istället vill man ha en helt annan ordning, en annan värld. Vi talar om motsatta världsåskådningar.

Att ockupera Wall-Street eller också ett hörn av salutorget i Åbo eller någon annan del av det offentliga rummet är att skapa ett rum för sin röst. Det är en väldigt bra strategi i ett mediesamhälle där det mesta som sägs om ekonomi är på marknadsliberalernas villkor. Nyhetsredaktioner intervjuar ofta ekonomer som talar ur ett marknadsperspektiv, inte ekonomer på vänsterkanten med ett mera kritiskt perspektiv. Ockuperandet är en början, att tala om och visa på att de sanningar om av vad som är ekonomiskt nödvändigt – t.ex. då det gäller uppsägningar, tillväxt, lönsamhet – ja sådant som vi får höra om typ varje vecka inte är så enkel. Rörelsen erbjuder inga klara svar – jag tror inte att det är poängen. De säger att en annan värld är möjlig. I Åbo t.ex. erbjuder ockupanterna hemlösa att övernatta i sitt tält då det behövs och bjuder kaffe åt ibland väldigt sargade själar (har jag sett). Symboliskt, etiskt och den viktiga poängen är att ingen utesluts och att diskussionen har en chans som inte dikteras av media eller den ekonomiska makten.

Att rörelsen inte har ett färdigt formulerat svar är viktigt.Occupy rörelserna handlar om demokrati och dess möjlighet. Om att människor tillsammans kan samlas och fundera på saker som hur vill vi leva, hur vill vi bemötas, hur borde vi bemöta andra ochi förlängningen – hur kan sådana saker organiseras, är gamla partier svaret med mera. Paul Lillranks text i Hbl är, i all sin liberalism, en nidbild av allt vad demokrati kan vara i sitt bottenlösa förakt mot dem som inte tycker som han gör. I sin ovilja att lyssna och sin iver att förlöjliga.

Eftersom det här inte är en recension, jag känner Marcus Prest för bra för att försöka komma med några omdömen, så tänkte jag istället fundera kring några spännande idéer som jag hittar i hans debutbok Pop.

(och sånt här hade jag tänkt tala lite mera om i radion – men live är live och tiden flyter och saker händer och så hade vi dessutom en som hade läst för att recensera och som beskrev utgångspunkten: en man i ett förhållande/vet inte varför och hur han hamnat där/träning och full kontroll på musklerna, kroppen, kläder, mode, ja sitt liv på något sätt. Sen: en vilja till spänning kanske – knarkaffärer, våld, nederlag, coolhet, manlighet…)

Ett viktigt spår som jag vilja följa upp är Prests beskrivning av de relationer som huvudpersonen har. Han är vilse i förhållande till sin flickvän, hans kamratrelationer är poserande; mycket hamnar om status, om oegentligheter, varumärken, muskler. Relationerna blir spel där inga egentliga känslor är viktiga, där inget av ”jaget”, ”personen” sätts på spel. Det kanske kan verka paradoxalt då de utsätter sig för dödsfara då de halkar in i knarklangarsvängar, och det finns på sätt och vis en likgiltighet inför döden här (formulerat som en slags vilja till spänning, att slå i en ny högre växel)– det som personen är rädd för är livet – äkta mänskorelationer. Varje gång en äkta beröring sker, då t.ex. en Susanna (som verkar hysa varma känslor för huvudpersonen) eller en Eva (som vill ha en riktig relation med honom) försöker nå fram till människan bakom musklerna, kavajerna, skjortorna – ja då drar han sig tillbaka. En rädsla för att verkligen möta en annan människa går igenom hela boken.

Det här är också tydligt i kvinnobeskrivningarna. Prest beskriver en man som bara ser rövar i tajta jeans, läppar som öppnar sig och det intressanta är att poängen med allt det här – som beskrivs i häftiga termer – är det motsatta, som om han skulle vilja peka på ett förljuget sätt att vara genom att försöka beskriva tjusningen i det. För jo, det finns säkert något lockande i ett liv med snabba bilar, kvinnor och i att inte tappa kontrollen. Prest gör det inte helt enkelt för läsare. Boken flyter på fint men samtidigt gillar jag inte den människa berättelsen handlar om, men allt det häftiga för samtidigt tankarna till en slags position där skurken är en slags hjälte, något som man ofta ser på bio och läser i böcker nuförtiden. Ni vet – skurkarna som trixar och spelar. Är snygga och rappa.

Kontroll är ett annat viktigt spår. Om man ger sig hän en annan människa tappar man makten och kontrollen – det är det kärlek handlar om. Att inte kräva kontroll. Jag gillar Prests beskrivning av kontroll som han ger i termer av träning – i början beskrivs en människa som har full koll på sin kropp. Problemet är bara att själen och känslorna är undanskjutna
.
Musiken i boken (Pearl Jam, Rage Against the Machine…) är dessutom en ledtråd tror jag. Huvudpersonen har en relation till de här låtarna. Men de är inte låtar för en människa som han, låtar för den som fegar ur sitt liv, som inte vågar stirra livssvårigheterna i ansiktet, som flyr sig själv – tvärtom. Låtarna är kanske 15 år gamla och antyder att den här människan har en gång varit en annan. Vem? Det får vi inte veta. Men man anar att den har varit mera människa, mänsklig än den kontrollfixerade man som Prest beskriver. Man vill kanske säga: I det som beskrivs anar man det som saknas. Det där viktiga.