Kika på bilden och hör låten här

På bandets sajt finns en bild på Bk Ifk Gerby h-jun. Elva leende killar plus tränare i träningsdräkter i antagligen sen åttiotalsdesign. Den tolfte killen, målvakten har en koncentrerad min – han håller koll på bollen. Ett allvar finns i hans ställning. Fotot är taget på Vasa fotbollcup 1991. Det är länge sedan. Precis som jag känner igen mig i känslan i låten, trots att jag inte bott i Vasa, så känner jag direkt igen mig i bilden. Och den får mig att nästan gråta – över tidens flykt. Det är inte länge sedan man själv stod där i idrottshallen med ett gäng andra barn – allting slogs sönder, splittrades och vi spreds som skärvor över landet. Jag i Åbo, de flesta i Helsingfors. Vi har gjort olika resor, hade kanske redan då olika klassbakgrunder – men i mina minnen var vi rätt sammansvetsade, i varje fall delade vi ett sammanhang. Sådana som behövs för att kunna se tillbaka på delar av sin uppväxt utan avsky. Nu vet vi knappt något om varandra. Jag föreställer mig att Bk Ifk Gerbys h-juniorer har spridits omkring på ett liknande sätt. Jag vet inte vilka band de hade till varandra. Men jag vet att också de är vuxna idag och säker på att det känns som bara ett ögonblick sedan Vasa fotbollcup.

Den här bilden är en förtätning av människans villkor. Tiden gör ibland livet bättre, få skulle vilja vara h-juniorer livet ut. Men medvetenheten om den egna döden, eller ändligheten, får en att vilja grabba tag i något – inte tappa greppet och sakta glida mot slutet. Jag uppfattar inte ålder som problematisk men nog ibland accepterande av våra mänskliga grundvillkor. Ibland.

Återvändandet till barndom eller hemstad är ofta smärtsamt för oss människor – oftast finns det något som gnager. Men mest rädd är jag att förlora mig själv – att inte lyckas för med mig något av det som ändå var bra där i det förflutna – i alla de nya sammanhang där jag i nya mänskliga möten blir till. Precis som vi alla.

Jag minns ett foto, då vårt handbollslag åkte på sin sista turnering som juniorer – till Tyskland där vi vann en cup, skålade med öl, alla i nåtslags glädjeskrik. Efter det tog det slut, andra saker kom in. Jag vet inte hur vi skulle förhålla oss till varandra idag. Med vänskap hoppas jag.

Och jag hoppas att jag som vuxen kan göra livsval där det är lätt att ställa sig på rad och med ett leende låta sig fotograferas, precis som fot- och handbollslagen gör – som ett uttryck för ett meningsfullt sammanhang.

Idag, den 9.5 firas många dagar, bland annat segerdagen; Nazitysklands kapitulation och slutet på det andra världskriget. Jag har uppdaterat min pejl på tredje riket genom att läsa Heike B. Görtemakers biografi om Eva Braun, som bär underrubriken ”kvinnan som älskade Hitler”. Efter 300 sidors läsning är det direkta intrycket att det förefaller finnas ganska lite att säga om Hitlers älskarinna, väninna och hustru. Görtemakers biografi har väckt uppmärksamhet i Tyskland eftersom den reviderar bilden av Braun som politiskt aningslös och naiv. Hon var inte politiskt obetydlig men nog rätt okänd då det begav sig. Det i sin tur hänger samman med den Führer, ledarkult som odlades av nazisterna.

Redan då Hitler kom till makten så var man noga med att betona att hans öde var att leda det tyska folket. Ledaren kunde inte ha flickvänner – han beskrevs som totalt bunden av sitt uppdrag, av Tysklands sak. Under det tredje rikets tid så var Eva Braun, Hitlers flickvän sedan tidigt 30 tal, en välbevarad hemlighet. Folk kände kanske alls inte till henne, trots att hon för det mesta fanns med på resor och under mottagningar och i synnerhet i Berghof, bostället i Obersalzbach där Hitler styrde Nazityskland. Han var hellre där än i Berlin.

De två träffades 1929 då Braun jobbade i en fotoaffär i München. Hon var tonåring, han mot fyrtio. Den inre kretsen nazister i sin tur, som vittande om den nationalsocialistiska eran, berättade en hel del om Braun och Hitler – men det var efter kriget, så mycket av vad de sade kan ha varit för att rädda det egna skinnet, så det är inte tillförlitligt. Och för det tredje. Man brände en massa dokument, också sådant som berörde Braun och Hitlers privatliv då nederlaget var ett faktum, innan dubbelsjälvmordet. Det finns dåligt om källor att vända sig till.

Görtemaker vill med sin bok förstå om man kan gå med på att Braun var en opolitisk person – och hur det kan vara möjligt att vara det då ens pojkvän massmördar miljontals människor. D är ju en bra och relevant fråga. Vägen till ett svar lider lite i brist på just källor. Görtemaker får psykologisera, vilket hon klarar helt bra – men Brauns position är ändå ofta en tolkning. Men, boken är läsvärd. Jag får veta att Hitler var en bohem som gärna sov länge, att han inte gillade att umgås med den inre nazistiska kretsen, och jag får veta rätt mycket om hur nazisterna umgicks med varandra, hur de byggde upp sina drömmar och de här ”vardagsbeskrivningarna” gör förstås bilden av Hitler som nåtslags psykopat knepigare. Jag återkommer till det.

Eva Brauns väg till Hitlers hjärta gick via ett par självmordsförsök eller hot som fick Führern att ta henne till sig. Det står helt klart att hon målmedvetet arbetade för en position vid Hitlers sida, också om hon tvingades röra sig i kulisserna pga. führermyten. Hennes familj privilegierades av hennes position, hon själv reste omkring och hade uppenbarligen inga problem med att leva det goda livet på bekostnad av nazisternas offer. Så – frågan om man kan älska en sådan som Hitler kanske kan besvaras såhär: Javisst – det går bra om man är en opportunist som inte ser andra människor som gräns för den egna viljan. Och så måste man vara förtrollad av Hitler. Jag får intrycket att Eva Braun inte påverkar Hitler politiskt, viskar idéer i hans öra. Hon är intresserad av relationens frukter och förmodligen attraherad av att befinna sig så nära intill makten som möjligt. Att hon utan att alls tveka gifte sig och gick i döden med honom bekräftar att hon hade byggt sitt liv på honom och nazisternas seger. Då den förintades fanns inget kvar att leva för

Eva Brauns historiska skuld ligger väl antagligen i något i stil med att hon, om någon kunde ha fått Hitler på andra tankar. Det verkar inte ha varit lätt att kritisera Hitler, men hennes position i hans närhet var unik. Men inget av det gjorde hon. Det har tolkats som att vara opolitisk. Eva Braun verkar vara bra på att kalkylera – och nu spekulerar jag väl också – så att anta att hon var så enfaldig att hon inte fattade vad som var på gång är inte rimligt. Hon brydde sig inte, och det är ett sätt att vara politisk på.

Det förskräckliga ligger – tycker jag – i att Hitler och Braun visar en tillgivenhet för varandra, kanske för vissa av de tyska barnen i deras närvaro, släktingar och såhär. Det finns en del bilder på sådant i boken. En idyll med alper och sköna grejer i bakgrunden. De hade känslor, om väldigt selektiva sådana. Begrepp som lojalitet och vänskap fanns hos dem också. De var inte störda i alla avseenden – och här kan man dra paralleller till BA Breivik. Om han skulle vara galen skulle man på nåtsätt kanske kunna skriva hans brott på det kontot. Att Hitler hade känslor, gör hans moraliska nederlag och korrupthet ännu större.

Boken om Eva Braun är, på många sätt, en bok om Hitler och nationalsocialismen. Men fördjupar också bilden av Braun. Kanske beskrivningen av Hitler som annat än en skrikande gubbe utmanar en enkel bild av ondska? I varje fall finns det mycket att tänka på.

texten bygger på radiorecensionsanteckningar.

http://svenska.yle.fi/artikel/2012/04/26/two-girls-no-cup

Det verkar som om ishockeylaget Vancouver fått börja fira sommarlov. Att de inte vinner Stanley Cup i år, heller.

Det verkar anses att deras två stjärnor, bröderna Sedin, inte räcker till – har det som krävs att leda sitt lag hela vägen.

Martin Palm vill beskriva bröderna Sedins eventuella ”skithet” genom att kalla dem sys…bröderna.
Det är jävligt problematiskt att han väljer att beskriva Sedinarnas misslyckande i de här termerna.

Vad vill han säga. Att kvinnor är skit? Och Sedinarna lika skit som vilken som helst kvinna. Att ”förnedra” bröderna Sedin genom att kalla dem systrar är inte Martin Palms påhitt. Det gjorde visst nån amerikansk radiopratare. Men att tala om ”manliga” misslyckanden i termer av något ”kvinnligt” är inte ovanligt i idrottssammanhang.

Hur uselt Sedinarna än spelade så når det inte ner till det sättet att tala om saker. Det är svagt.

Det är varmt i september och den svenska målvaktslegenden Ronnie Hellström skall uppträda i Nykarleby, stå i buren i en straffsparkstävling. Blomgren, Hammar och Berättarjaget glider omkring i en Moskvitch. Livet flyter sakta på. Inledningsscenen är stämningen i boken trogen, visar det sig då jag läser vidare. Det gör jag gärna. Den första novellen fångar mig direkt. Språket är samtidigt exakt som det är luftigt och skönt att befinna sig i. Inte bara det tilltalar mig. Det djup, den livsförståelse som själva berättandet uttrycker gör läsningen mer angelägen än på länge.

Den här trojkan som består av Hammar, Blomgren som visar sig vara en tjej och jaget är predestinerade att vara vänner upplever jag det som. De råkar bo på samma ort, vara av samma ålder – deras öde är att dela tiden. Jaget är på väg bort. Också från sin mor. Han ämnar inte komma tillbaka. Blomgren, redan att hon tilltalas med efternamnet precis som Hammar säger mycket om de här vännernas rätt kantiga relationer. Hur svårt de har att nå varandra. En dag, strax innan flytten bort, samma dag som Ronnie Hellström är i stan dyker Blomgren upp hemma hos jaget. Hon är lite sminkad och bär klackskor. Sandström skriver:

”Hon vinglade upp till Moskvitchen och stod ett ögonblick och svajade innan hon fick upp förardörren och sen gick hon in för landning och kom ner i sätet så att bilen gungade till. Jag kunde ha älskat henne, men jag visste inte hur det kändes att älska någon.”

Det där slutar i ett ganska opassionerat samlag men ”jag kunde ha älskat henne, men jag visste inte hur det kändes att älska någon” är något som är beskrivande för hela boken.

I den målar Peter Sandström upp några berättelser. En om en pojke vars far varit i kriget och inte slipper sin skuld för den smärta han orsakat släktingarna till dem han dödat. Fadern jagas av skuld och vilja att be de faderslösa barnen till de stupade ryssarna om förlåtelse. Samtidigt – hans egen son blir i viss mån faderslös, eller i alla fall utan kärlek – då fadern går under av samvetskval och skuld. Fadern dör då pojken är ung. Löftet om att ta en sup tillsammans då pojken fyller tio blir aldrig infriat.
Vi har den åldrande sonen som besöker sin gamla mor. Tanken på ett liv utan modern förefaller outhärdlig. Ändå har de svårt att tala med varandra – forma tankarna i ord. Omsorgen, kärleken visar sig i små, triviala handlingar som att se till att bilen blir lagad. Vilket den kanske inte blir.
Det finns många fina beskrivningar på en brist på öppenhet, där fäder eller mödrar och söner eller döttrar är instängda i sig själva av olika anledningar. Och sällan har någon av dem hittat lyckan. Hembygden finns där som ett ställe dit man återvänder då livet låst sig – men inte heller den bjuder på några lösningar. De psykologiska låsningarna är något som man kanske förde med sig då man lämnade byn i ungdomen men som man har med sig då man återvänder, lite mera tunnhårig, fetare, kanske fulare. Man återvänder dit man hör hemma, i och för sig lika lite som man hör hemma någonstans. Karaktärerna i den här boken är i viss mån inte riktigt hemma någonstans i rummet, om man vill klä det hela i filosofisk vokabulär. Det behöver man inte. Man kan också säga att trots att Nykarleby är hemorten och Åbo orten där man har sitt hem så är man i viss mån en främling i bägge. På något sätt. Men egentligen tänker jag att främlingskapet är i förhållande till de mänskliga normerna, till den ytliga självklarheten i att sina barn älskar man, sina föräldrar likaså. Det gör man – men det betyder inte nödvändigtvis att man kurvar in på mammans gård med bilen och har grillfest under björkarna med en samlad släkt. Snarare äter man potatis under tystnad i ett immigt kök. Men att man gör det tillsammans är inte utan betydelse.

De här novellerna säger många viktiga saker om mitt eget liv. Inte bara så att jag gillar att påminnas om den gamla Moskvitchen, att minnas att gårldskarlen i huset jag bodde i som liten hade en rykande dylik, eller att gilla att läsa om stadsdelar i Åbo som jag också känner igen – eller Nykarleby för den delen. Det riktigt, riktigt fina i det här är att den här boken får mig att se mitt eget liv – som människa – ur en ny synvinkel. Bland annat det här med att vara en varelse i tiden, för att plocka in ytterligare en existentialistisk kategori. Vi är med varandra en viss tid. Det är då det som skall sägas måste bli sagt, och det är då det som måste glömmas borde bli glömt. Jag förstår att det kan ta en hel människoålder att nå fram till varandra och ändå kanske man inte lyckas eller hinner. Och kanske innebär det att man ändå försöker, år efter år, att vi får syn på något som ändå, i sin karghet, kan kallas kärlek?

Peter Sandström brukar ibland lyftas fram som skildraren av den finländska pojken och mannen – ja det skriver förlaget ut på bokens bakpärm. I den här boken växlar ändå berättarjagen. Ibland är det en man, ibland en kvinna som beskriver sin story, sina tankar. Men vilket kön det är .- det är något som visar sig då man läser vidare, inget man kan sluta sig till direkt. Och som inte är så viktigt. Det är samma lugna liv som människan har framför sig. Oberoende av kön. Men om man vill understryka det manliga så skulle jag säga att Sandström beskriver de män som är av den lite skörare sorten, poeter och såhär – och i ett land som Finland behövs dehär beskrivningarna. Det är inte bara hårdrock, kraft och raj raj. Dessutom finns det scener där pojken blivit man och kommer klädd i kvinnokläder, dvs så som han alltid har blivit sedd i mera karga byar. Sandström synliggör viktiga aspekter av vad det är att vara man samtidigt som han synliggör allmänmänskliga livssvårigheter. Som till exempel – det är svårt att sörja. Om man själv har svårt att sörja någon finns det en tröst att finna i den här identifikationen. Men den här boken är inte bara melankoli, den är rolig, brutal ibland också och medkännande.

Det här är en underbar bok.

texten bygger på en samtalsrecension i radio

Jag är ingen klubbare, dansar sällan men gillar mycket av den samtida elektroniska dansmusiken. Den är konst – undersöker vilka ljud som är möjliga samtidigt som den finns till för att få folk att dansa. Själva upplevelsen man kan få på klubb är, så har jag förklarat det för mig själv, att den bryter ner ens jag, ens murar och – i bästa fall – låter rytmerna, ljuden, maskinerna ta över en. Jämförelsen med ljudkonst på ett museum är kanske orättvis men jag föredrar ljudkonst på klubb.

Jag har haft förmånen att höra några spår ur Huoratrons efterlängtade fullängdsdebut – en vacker dubbelvinyl – och det lät fantastiskt. Aku Raskis enmansorkester låter som ingenting annat. Det är förmodligen därför han spelar så sällan i Finland, därför hans arbetsplats är i klubbar runtom i världen.

Jag besökte Raski i hans studio för ett samtal om ljud, komponerandet av elektronisk musik, politik och konst. I Kulturtimmen på torsdag.

Tills dess en video.

Huoratrons releasespelning på Circus i Helsingfors fredag 21.4.

Litteraturens kraft eller betydelse är, hävdas det, att den har förmågan att öppna upp ens förståelse för det egna livet.

Tomas Andersson Wijs Ett slag för dig är ett av mina favoritalbum. Han skriver om Sverige, om samhälleliga drömmar genom mänskliga historier, folkhemmet; ”Du kör oss genom Sverige, den stora ensamheten…Kapell och industri…” Det kunde vara Finland. Då Anna Lindh mördades spelade radio x3m, som jag då jobbade för Andersson Wijs låt ”Ett slag för dig”. Det är en av mina största radioupplevelser – den gick samman med känslan av att det mordet var ett mord på en samhällsutveckling som hela tiden pekade mot mera frihet, mer gemenskap. Så tänkte jag i den stunden. Solidaritetens dygder – de som Tomas Andersson Wij håller så högt, formulerar så finstämt i sina låtar. Några album senare tappade jag, utan någon klar orsak bort honom, men de gamla albumen lyssnade jag på ibland, ofta efter ett par öl, övade in ”Du skulle tagit det helt fel” på gitarr och sånt.
Romantiken kom precis då jag märkte mig längta efter Andersson Wij, dels tack vare en samlingsskiva med honom som jag köpte i Sverige i somras. Så jag lyssnade, tyckte att låtarna var fina, spelade dem på radio. Men jag lyssnade alltid på jobb, då jag lagade käk, lekte med pojken.

För ett par veckor sedan låg jag sömnlös och bestämde mig för att lyssna på Romantiken igen och albumet var som enslags uppenbarelse – den var litteratur i just den där livsöppnande meningen.
Jag byter ut Stockholm mot Helsingfors, minns ett eget sturm und drang; vänskap intensiv och kort som en nordisk sommar. Tänker på de gator som vi gick upp och ner för, samma gator som jag betraktar ur en uppväxts perspektiv och känner att de är främlingar för mig eller jag för dem. Och vi, allt mer främmande för varandra men ändå aldrig främlingar. I minnena och historierna är vi alltid tillsammans. Eller som TAW formulerar det:

Den tiden, jag bär den
här på min kropp
Ett bläck som sakta bleknar
utan att helt gå bort

Men det kommer nya minnen och erfarenheter som tar över, precis som det skall gå. Jag är tacksam över det som aldrig går bort, minns det – inte med vemod – utan glädje över att det var och ännu är i någon form.
TAW är några år äldre än mig men så mycket av det han skriver om öppnar också mig. Känslan av att musik och rockband kan betyda hela världen, sådant som man delade med sina vänner som man ”trodde man aldrig kunde leva utan”. Och de där vackra minnena av att ”ta långa vägen hem” genom morgonnatten – de känns som de vackraste av minnen. Och här står man – tacksam över att aldrig ha känt sig ”mindre tom och ensam” – en otroligt fin sak att konstatera – för det där att drömma, låta drömmar föra en med sig, det där som ungdomen handlade om så mycket – det är något, inser jag, som jag aldrig skulle vilja förlora. Eftersom det är det man är, på många sätt.

Romantiken är ett romantiskt album, en slags kärleksförklaring till livet, utan att romantisera det. Tomas Andersson Wijs klara, uppmärksamma blick gör honom till en fantastisk författare – och jag kan inte komma på många som formulerar livet så meningsfulla begrepp som han gör. Musiken är reflekterande, vacker och andas vemodigt, glädjande. Och viktigast – det här är ett album, ett perspektiv som inte stannar kvar i det förflutna utan låter det följa med fantasin, låta drömmarna bli till.

Nu rullar taxin över bron
genom tunnlar ut på torg
Har vi viljan har vi kraften
På radion sånger ifrån förr
men det är inte dit vi ska ikväll
Vi ska till andra sidan natten

Dagar som den här
alla sa de kommer
Vi går ut ikväll
vi tar på oss det bästa vi har
För jag vet en plats
där ingen av oss varit än

och ett p.s.

Hur borde man då reagera på det här läget, givet att man värnar om den svenskspråkiga kulturen i Finland? Inga redaktörer berörs av samarbetsförhandlingarna sägs det ju tydligt. Och om man slår ihop två företag så är det knappast någon överraskning att det finns dubbla positioner som man måste se över.

Problemet här rör sig i all sin enkelhet kring begreppet uppriktighet och tillit. Först hette det att ingen skall gå. Nu heter det att nio kan tvingas gå. Nu heter det att redaktörer inte berörs. I framtiden heter det att, ja vadå?

Säger man att ingen skall sparkas kan man betrakta utsagan som ett löfte. Då får man fråga sig vad ett löfte är. Förutom att löftet handlar om att handla på det sätt man säger/lovar för att vara trovärdig så uttryckte det här specifika löftet en omsorg om alla gamla medarbetare på Schildts och Söderströms, ett erkännande av att deras arbete var viktigt, att varje medarbetares insats för den finlandssvenska kulturen betydde något. Och de lovades en möjlighet att fortsätta arbeta för den kulturen.

Att vi nu står här, endel förvånade, andra upprörda, inför en inledande samarbetsförhandling där nio hotas få foten uttrycker också någonting annat, någonting som påtalats från kulturhåll; att vi har att göra med ett nyliberalt tänk. Om syftet med sammanslagningen är att vara vinstbringande, och för all del också en kulturinstitution, så är det här en verklighet som inte borde överraska någon alls i en nyliberal värld. För sådan fungerar det uppenbarligen då vinsten är ledstjärnan, den kommer först och resten sen.

Det kan ju hända att den personal som arbetar tätast med litteraturen och läromedel sitter säkra. Men processen under det nya förlagets korta livstid ger en inga tydliga skäl att tro på det som sägs idag. I morgon kanske vinstgörandet kräver något annat. Man skall vara försiktig med vad man lovar – håller man inte det så tror kanske ingen på en i slutändan.

Statyn av Paavo Nurmi föreställer egentligen Tom of Finland, ingen gör revolution längre och er killar litar jag inte på då det gäller att marschera för pensionärerna – ja de här politiska, moraliska och estetiska omdömena fick jag levererade för mig samma natt som Burning Hearts senaste album Extinctions, kanske inte föddes, men presenterades för allmänheten, och Jessika Rapo gjorde också en jämförelse med den svenska prinsessan Estelle. Glädjen över det nya, fina albumet formulerades i en spelning som fick mig att känna en stor glädje över att det finns så fina band i staden jag bor i. Kanske är Burning Hearts stans bästa orkester, eller rentav landets just nu. I och för sig är det trångt i toppen då den inhemska indiescenen verkligen blommar. Band som Black Twig, New Tigers, Siinai osv innebär att man efter många år av rockdominans nu kan räkna med att uppleva hur mera sofistikerade, finstämda och intelligenta känslor formuleras. (Begreppet intelligenta känslor kan säkert ifrågasättas begreppligt – men jag är lite osäker på den filosofiska uppdelningen förnuft-känsla och tycker att den dikotomi som Immanuel Kant skapar i och med hans praktiska och rena förnuft på något sätt upphävs i de här poplåtarna, säkert på annat håll också) Samtidigt var jag lite besviken över att Bob Malmström samtidigt spelade förband några hundra meter från Dynamo. (Åt Tursias tror jag, som jag inte kunde bry mig mindre om)

Extinctions är ett album som jag verkligen gillar att andas. Att se Burning Hearts live är att dels få bekräftat hur bra och mångsidiga låtarna är, inte för att det behöver bekräftas men ändå. Men jag blir också medryckt av kraften i musiken och att bandet består av fyra musiker på scen innebär ett lite ruffigare uttryck än på skiva. I livesammanhanget är det helt rätt och allra bäst är Burning Hearts då alla spjällen är öppna, då sångharmonierna leder varandra genom publiken, då man verkligen upplever och känner att texterna om död, kärlek, utrotning betyder precis det som beskrivs, att allt är på riktigt. Bandet arbetar också bra med dynamiken i låtarna, gasar inte på för fullt direkt utan låter stämningarna växa fram, ta den tid de behöver. Just det här växelspelet är förmodligen orsaken till att jag inte är den enda som trollbundits av det här Åbobandet.

Dynamo en fredagskväll är på många sätt den rätta lokalen för en releasespelning, en oas för flera årskullar av indieälskare och på tal om begreppet ”extinctions” känner jag mig ofta som en sådan då jag rör mig i sammanhang där yngre, vackrare och mera välklädda representanter för befolkningen trivs. Men en gång var det också mitt ställe och musiken funkar bevisligen lika bra på konststuderanden, utbyteselever och män med skägg som man mera associerar med gubbe än med hipster. Problemet med fredag och Dynamo är ändå att det föreföll som om jag skulle ha omringats av gamla elefantstigar – trafiken mellan mig och bandet var ibland lite för livlig då folk yrade på, drack ficksprit, umgicks – samtidigt som de såg på bandet. Jag säger för livlig eftersom jag på sätt och vis ville vara ensam med musiken, inte missa en enda aspekt av den och samtidigt känna just kraften i den som endast livespelningen kan förmedla. Nu menar jag inte alls att Burning Hearts inte berörde sin publik, tvärtom – jag såg idel glada och lysande ögon i det väldigt fullpackade Dynamo.

Videoloopen med natur, en kall sol som skiner bakom blåskuggiga trädstammar, bilder av en fluga och något som påminde om döden i Bergmans sjunde insegel skapade en inramning som fick det hela att kännas som en musikvideo, som något man kunde se i 120 minutes på MTV. Det är väldigt vackert. Föreställ er en såndär animation där man ritar en musiker och toner kommer ut ut instrumentet. Jag tänker på en sådan då jag ser Burning Hearts, eller skuggor av dem, gestalterna på scen och den eteriska, livskraftiga, sanslöst vackra och klingande musiken komma ut ur det jag ser. Såhär såg det bl.a. ut. Och ja, det såg alltså inte ut som den här videon utan som en video där den här videon ingick.

Senare går jag till apoteket som jag inte besökt på många år. Det är där jag hör om revolutionen. Och märker att flygödlan som hängde i taket är borta. Extinctions är tillägnad livsformer som inte längre finns. Tänker jag då jag inser att ödlan inte heller längre är. Men den estniska konstnär som påpekar att Paavo är Tom får mig att som avrundning på kvällen traska till Nurmistatyn. Jag frågar mig varför han springer naken. Och märker att han har, hade, en välformad röv. Hyvä perse, som min polare uttrycker det. Också den var en gång. Precis som Larsmobjörnen (läs i albumets texthäfte).

Jag valde mellan att se Burning Hearts eller att åka till Helsingfors på söndag för att se en av mina stora favoriter Mark Lanegan. Jag är helt viss om att jag valde rätt.

Mina kusiner plankade in på Whitneys spelning i Stockholm, kanske 87. Jag minns stoltheten i hur de berättade om det här trots att jag var väldigt ung då. Den ena hade, vill jag minnas, köpt en t-shirt för de pengar som han inte behövde lägga på entré. Trots att jag själv lyssnat på andra stilar än den hon rörde sig i så har jag mer eller mindre alltid fattat hur bra hon är. Det är bara att lyssna på hur hon sjöng.

Vad göra då läkaren ger sångförbud åt den ena sångerskan i bandet? Låter den andra sjunga. Hon sjunger vackert och hårt, antagligen bättre än någon artist som kommer att uppträda på Klubi i Åbo i år. Trots det är stämningen lite som att åka till Gelsenkirchen för att se Teemu Pukki och märka att han är bänkade. Eller något åt det hållet i alla fall. Det beror på de förväntningar som jag går till Klubi med. Jag tror inte att jag kan tänka mig ett band som jag hellre ser besöka Åbo i vår. Jag tror inte heller att något bättre band kommer att göra det. Också i lite amputerad form.

Svenska First Aid Kit är på många läppar just nu och på bandets färska album The Lions Roar sjunger systrarna Klara och Johanna Söderberg så att hjärtat vill sprängas av lycka och det vill man se live. Det gjorde jag på Flow i somras och tårarna rann ur mina ögon. Det var en av de mest plötsliga och fina konsertstunder jag upplevt och det är de förväntningarna som fyller lokalen med människor en tisdagskväll – vilket är rätt ovanligt i Åbo har jag förstått.

Men First Aid Kit gör ändå mycket för att rädda läget. Låtarna är bra och jag är glad över att höra dem uppföras, trots allt. Bandet berättar om tågfärden mellan Helsingfors och Åbo, om snacket med konduktören som antyder att han mutats att inte slänga ut dem med bagage. Så vill jag förstå den i alla fall. De berättar om språkproblemen med konduktören och drar sen en grej på svenska och konstaterar tji fick ni som inte kan språket. Många i publiken är svenskspråkiga och jag slås av att det potentiella publikunderlag för just svenska band som staden besitter kanske inte utnyttjas till fullo. fast vad vet jag. Kanske folk vill annat.
Nå, så ordnar man samsång och publiken sjunger tyst, tyst med i Ghost Town, låten om längtan till tågspår och gammal kärlek. Och det är jättefint – ett sånt moment som man får gåshud av och vill vara med om. Den intimiteten mellan artist och publik är rätt sällsynt.

Johanna som tappat rösten spelar harpa bland annat och effekten av att hon tiger blir spännande – hon ter sig som ett upplyst väsen i sitt 70-talsplagg då hon med lugn blick ser ut över publiken.

Borde de ha ställt in, som de berättar att de funderat på? Nej – trots utgångsläget så är First Aid Kit ett av de mest spännande banden just nu – i varje fall för den som gillar gammal country och fina poplåtar och vackra stämmor som berättar goda historier.

Vill också nämna Dj Fredde som ramade in spelningen – där publiken dessutom uppmanades att bekanta sig med Carter family – på ett utmärkt sätt. Gram Parsons, Gillian Welch…japp, i den traditionen rör sig svenska First Aid Kit.